Den underbara gårdagen

Idag har jag försökt skriva detta inlägg ett flertal gånger, men inga ord kan beskriva gårdagen rättvist.

Jag och världens bästa Lene träffades inne i Edinburgh för att börja vår fredagskväll. Vi tog tåget från centrum till Glasgow, och där åt vi "riktiga Skandinaviska" tacos i en mysig mexikansk restaurang. Uppspelta, peppade och lite nervösa var i båda två, och de sista timmarna av väntan var givetvis nästan lika bra som själva eventet.

Glasgows ikonstaty var prydd av en varningskon som den bör...

 

 Efter middagen gick jag och Lene och samlades med de andra som skulle se showen utanför teatern. Där fanns massor med likasinnade, och förvånansvärt många av dem kände man redan via Nerdfightergruppen i Edinburgh. Det var jättekul att få träffa alla samlade på detta sätt, både nya och gamla bekanta, och det är en underbar känsla att kunna umgås med folk som förstår en perfekt. 

Det var dock inte bara nerdfighters som träffades vid lokalen, polisen dök dessutom upp för att hålla koll på oss. De väntade sig nämligen att vi skulle starta en protest eller något liknande, för de trodde inte på att ett ungdomsgäng av denna skala skulle kunna samlas för att bara träffa en författare...

Vi blev insläppta i foajén en timma innan start, och där fick alla varsin signerad bokkopia redan i förväg. Sedan minglade vi runt, jag snackade med Harry Potter-folk eftersom jag hade min scarf, en del köpte affischer och t-shirts, och Lene fick träffa en av sina stora youtube-idoler Liam Dryden. Jag gillar också hans videor, och jag nämnde honom i somras då jag listade mina favorit vloggare i Storbritannien, så det var jättekul.

Sedan var det dags på riktigt. John Green kom springande ut på scenen med en skotsk flagga, och publikens jubel var en tryckvåg. Det kändes helt overkligt. Personen jag följt och inspirerats av under nu fem år fanns nu i samma lokal som mig själv.  Rösten kände jag igen, men mediet var ovant. Han pratade om sin bok, läste en bit ut första kapitlet, svarade på frågor av mycket olika typer och diskuterade allt möjligt mellan himmel och jord. Efter en stund introducerade han oss till sin bror Hank, som han tillsammans med driver sitt videoprojekt på youtube. Hank spelade några av sina låtar bland annat; How to load a dishwasher, Angler fish som handlar om djuphavsfiskar, och  Strange Charm som handlar om kvarkar, och till vilken en enorm allsång bröt ut. Det var verkligen en upplevelse, och bröderna som varit på turné i Storbritannien gjorde en hel del lokala skotska referenser under showen. Hela spektaklet kommer att hamna på nätet inom sinom tid, och då får jag väl länka!

Efter att det hela var klart, och extranumret spelats var det dags för signering. För att kaos inte skulle utbryta fick rad för rad i lokalen gå upp till ett bord på scenen där bröderna satt, och vi hade tur som var placerade redan på rad 5.

Det var otroligt märkligt att prata med dem. Detta är bröderna som lärde mig engelska på riktigt och gav mig hörförståelse, bröderna som på sätt och vis gett mig kompisar här i Skottland, och bröderna som skapat fantastiskt projekt jag tagit del av genom åren. Jag och John diskuterade svensk hiphop, något som är en del av hans senaste bok The Fault in Our Stars, och jag gav dem också, med varning, en påse djungelvrål... De signerade båda min favoritsida av Paper Towns, och det är fortfarande surrealistiskt. Jag försöker/försökte verkligen se dem som komplexa verkliga människor, men de är mycket mer än det.  Bröderna Green är de bästa lärarna och förebilderna jag haft, och att jag fick tacka dem för allt igår kväll var verkligen ett livsmål som gick i uppfyllelse.


För er som är intresserade av Johns nya bok The Fault in Our Stars, har den nyligen publicerats på svenska faktiskt. För eller senare exploderar jag kallas den, och den är listad som 2010talets bästa ungdomsbok runt om i världen. Läs den vetja! Den är den sorgligaste komedin, och den roligaste tragedin jag någonsin läst.