Irland del 2

Efter att ha spenderat Fredagsmorgonen och förmiddagen inne i Dublins stadskärna vandrade vårt lilla gäng till hotellet för att byta om. Man måste nämligen vara uppklädd på ett speciellt sätt för att få vara med på MUN-konferenser, det är skjortor, snäva kjolar, slipsar och kavajer som gäller. Eftersom att målet med konferensen är att få så många andra personer att hålla med en som möjligt, är det viktigt att man klär sig professionellt men färgstarkt, och att man presenterar sig på ett bra sätt. Jag hade på mig ett par ovanligt höga rosa klackar, en grå mönstrad affärsklänning samt kavaj, och kände mig som en riktig politiker.

Vi tog bussen från centrum till skolan där konferensen skulle hållas, kring femtiden, men vi hamnade på fel buss och behövde ta en fyrtiominuters extrapromenad för att komma fram ordentligt. Det var otroligt kallt, och det började till och med snöa. När vi kom in i byggnaden var vi otroligt glada. Någon tid att återhämta sig från kölden fanns det dock inte, för lobbyverksamheten hade redan gått igång inne i välkomsthallen.

Vi kalla skottar plockade därför fram våra Resolutions, som är våra lösning på de problem vi ska debattera senare I våra kommittéer,, och började försöka övertala folk att hålla med oss. Jag letade därför upp andra personer som också skulle delta I Afrika kommittén, och introducerade mig för dem och så vidare. Jag hade faktiskt självförtroende i mina åsikter denna konferens, för nu visste jag hur saker normalt går till, och då var det liksom bara att köra. Dessutom hade jag utarbetat en taktik; att spana ut vilka som var nybörjare och ta dem under min vinge, för är man hjälpsam är det större chans att de kommer rösta med ens åsikter.

Under lobbytiden hann jag spana ut vilka andra i min kommitté som verkade vara pålästa och kunde tala för sin sak, och med dem skapade jag en pakt. En del länder går det inte att pakta med ifall man som mig har rollen som Storbritannien, exempelvis Nordkorea, men halvneutrala medlemsstater var det fritt fram att alliera sig med. Ni förstår att hela MUN är ett enda stort spel, för det finns massor med tekniker man utnyttjar sig av, retoriska knep som alltid funkar och så vidare. Det må vara lite mer komplicerat än fotboll, men det är ju dessutom otroligt mycket roligare. Jag kommer sakna MUN jättemycket när jag far tillbaka till Sverige.

När lobbytiden var över samlades de olika kommittera i våra basrum. Där satt vi oss i våra assignerade stolar och lyssnade på talmannen som introducerade de debatter vi skulle hålla i vårt rum. Alla delegater hade givetvis läst på om ämnena mer eller mindre, och det var en väldigt peppad stämning i rummet. Aldrig har jag varit med om att så många tonåringar har varit exalterade över den globala finanskrisens effekter i Afrika...

Något senare väntade invigningsceremonin, och alla delegater samlades i den stora hallen för att lyssna på talarna. Alla representanter satt vid bord indelade efter våra länder, och vi i Storbritannien han prata igenom vilka länder vi ville hålla ihop med under resten av konferenserna. Marocko, Frankrike, Kanada och Sverige blev våra främsta kompisar. Sverige tvingade vi kanske in i ett samarbete eftersom att de inte kunde säga emot mig som Svensk...

Invigningstalaren var en Irländsk FN-representant, och ett meddelande vi fått från Ban Ki-Moon själv lästes upp.

Efter invigningen började själva konferensen, men det får ni höra om senare! Fortsättning följer!