Skogspromenad och ond bråd död

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt, och eftersom vädret utanför fönstret var underbart bestämde jag mig för att ta en morgonpromenad. Riktigt vårväder rådde, och man kunde spatsera runt i solen utan vare sig jacka eller långärmad.

Jag följde en vandringsled som skulle leda till en närliggande by, och hamnade i en fantastisk vacker och sagolik skog. Marken var täckt med liljekonvaljblad och vitsippor, i snåren växte påskliljor, och träden höll precis på att knoppas. Inga björkar finns det heller här, så jag slipper problemet med min pollenallergi denna vår. Två hundägare mötte jag, men annars var det ingen annan mänsklig aktivitet i området. Ett par kaniner, mängder med sjungande fåglar, säsongens första humlor och knott huserade däremot.

När jag började närma mig det andra samhället fann jag en övergiven kyrkogård mitt i skogen. Bara för att gamla gravar är väldigt dekorativa och intressanta kikade jag in innanför de raserade murarna. Jag blev väldigt filosofisk när man läste vad som stod på de olika monumenten.

 Tidigare under turen hade jag gått och tänkt på hur flyktigt allting är, hur historier kommer och går, och hur mitt utbytesår har gett mig otroligt många berättelser och oförglömliga ögonblick. När jag stod där framför gravstenarna blev det ännu verkligare för mig att även mina för mig oförglömliga äventyr också kommer  att försvinna en dag. (Och ja, jag stod på säkert avstånd från stenarna ifall att de plötsligt skulle välta över mig mamma och pappa) 

På stenarna kan man se förvånansvärt mycket av personen som ligger begraven därunder, och en del av deras egna oförglömliga ögonblick kom faktiskt till liv för mig. Mäktigast var kanske en stor sten, inbyggd i muren, med endast ett namn skrivet uppe vid toppen. Utrymme för ytterligare familjemedlemmar hade stenhuggaren gett plats för, men där stod inget. Vad som hänt den bortgångens släktingar är svårt att veta, men kanske gifte makan om sig med en ny man, eller flyttade vidare till en ny plats. De flesta stenarna var daterade till sena 1700talet fram till tidiga 1900, och trots tiden som passerat sedan dess kändes livsödena väldigt nutida. Namnen på stenarna kunde varit mina klasskamraters här i Skottland, och när jag insåg det vart det nästan lite kusligt så jag gick hem genom skogen igen.

Väl hemma insåg jag att det blivit en längre promenad än jag trott, nästan tre timmar var jag ute, och frukosten jag efteråt där vid elva blev mer som en brunch...