Efter en månad hemma i Sverige har jag återetablerat mitt 'riktiga' liv igen. Många tecken tyder på att jag defenitivt hör hemma här igen, exempelvis att jag börjat bli hungrig på lunch igen.
I Skottland åt man inte lunch som man gör i vårt avlånga land. Istället för en stor måltid åt man en macka, kanske lite yougurt eller en frukt, ett mellanmål alltså, och detta blev problematiskt för mig när jag återvände till Sverige. Min mage hade under mitt utbytesår vant sig vid att äta lite frukost, en lätt lunch och en stor middag, och när fulla måltider började dukas upp här hemma i Sverige tre gånger om dagen kunde jag knappt äta något utan att må illa. Nu har jag dock fått tillbaka min svenska aptit och långtar efter både lunch och mellanmål.
Jag har också börjat få in lite mer rutiner allmänt i livet nu, och det har underlättat. Nu vaknar jag vid en viss tid på morgonen, äter frukost, pluggar lite fysik eller kemi för att jag inte ska dö när skolan sätter igång, och gör något annat produktivt innan lunch. Sedan hänger jag med pojkvännen eller andra kompisar på eftermiddagen, kanske plockar jag lite blåbär med min lillasyster och gör en paj eller något annat sommartrevligt, och mot kvällen känns det att en dag passerat.
Helt oskotsk är jag dock inte i huvudet än, något som bevisades igår på min kvällspromenad. Med en podcast i hörlurarna gick jag min vanliga vända förbi en hästhage, och jag kunde inte låta bli att prata lite med djuren. Gullegullade med hästarna gjorde jag dock på engelska helt automatiskt. Det kändes riktigt konstigt när jag insåg vad jag gjort, men det är inte den enda gången då jag börjat snacka på fel språk. Om jag varit ensam en längre stund, som när jag varit själv hemma eller gått eljusspåret tänker jag ofta på engelska. När jag inte påmints om det svenska språket på ett tag är jag engelskspråkig egentligen. Jag måste vara lite knäpp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar