Men familjen då?

När jag pratar med folk brukar det vara relativt enkelt att förklara varför jag vill fara som utbytesstudent till Skottland. Det som däremot är svårare att förklara är hur mina föräldrar låter mig resa iväg.

När jag berättade för dem att jag ville resa iväg kom det inte som en så stor chock, för jag har tidigare varit iväg på internationella utbyten. I 6:an bodde jag hos en estländsk familj i en vecka, och jag spenderade lika lång tid i en spansk familj senaste sommaren. Min familj har dessutom tidigare erfarenhet av utbytesår, eftersom vi haft två utbytesstudenter boende hos oss. Så att presentera konceptet med att fara som utbytesstudent var enkelt. De behövde inte värmas upp eller något sådant...

 

Att jag ville spendera min tid som utbytesstudent i Storbritannien var nog inte heller så häpnadsväckande för dem. De vet att jag beundrar landet, och de är vana mina små squee-ljud när jag ser ett gulligt brittiskt stenhus på tv.

 

Anledningen att jag får fara finns nog i grund och botten i sättet mina föräldrar uppfostrat mig. Jag har nästan alltid fått göra det jag vill, och sedan har jag fått ta konsekvenserna av mina val. De har alltid stöttat mig och mina upptåg, även om vi kanske inte alltid delat åsikter, men på så sätt har jag lärt mig. I efterhand har jag ju sett om mina idéer har fungerat eller inte, och det har gjort mig till en ganska självständig person. (Och ledat till en del konstiga projekt kan jag erkänna)

Inför resan är min mamma nästan mer peppad än jag. Gud vad hon är nyfiken, och hon går jämt och ständigt och undrar hur det ska bli med saker och ting. (Hejsan mamma!) Min pappa säger inte så mycket, likväl min äldsta lillasyster. Den som säger något mer är min 8-åriga bror, som mest funderar hur det ska bli när jag inte längre kan visa honom saker i Minecraft. Men det ska nog lösa sig.

32 dagar kvar!

/Petra