Eurovisionrant, och alla hatar Storbritannien

Igår såg jag för första gången ESC sändas i ett annat land än Sverige. Jag följde BBC:s rapportering eftersom jag befinner mig i Skottland, och oj vad besviken jag blev. Det är inte alls konstigt att britterna generellt sett inte gillar Eurovision om det är på detta sätt som sändningarna alltid produceras.

Programmet började som man väntat sig med filmklipp av Malmö och sedan en nedsläckt arena. Ett mycket kraftfullt bildspel, men under denna korta sekvens hann hela stämningen förstöras. De brittiska kommentatorerna Scott Mills och Sara Cox började nämligen sin introduktion med mycket negativa kommentarer, och stora delar av Loreens framträdande försvann i allt prat. När Petra Mede sedan majestätiskt dök upp genom golvet brast kommentatorerna ut i hyckleri över hennes klänning (She's wearing tinfoil isn't she?) och även stora delar av hennes välkomsttal försvann i ytterligare hycklande då kommentatorerna diskuterade hur irriterande det är att presentatörerna måste gå igenom reglerna i början. Det var tydligt att den manliga kommentatorn inte alls ville vara där, men den kvinnliga försökte ändå hålla någon form utav entusiasm igång.

När det gäller själva bidragen var britterna inte heller väldigt glada. Danmark gick de speciellt elakt ut mot eftersom de inte gillar att Emelie de Forests låt är förhandstippad. De sa rätt ut att den enda anledningen att Danmark är förhandsfavorit är att landet ligger nära Sverige, som att geografisk placering har något att göra med det hela.

En hel del xenofobiska kommentarer slängde de ut under sändningen, främst Scott Mills då. Storbritannien är som nation otroligt övertalade om att hela tävlingen är riggad och att den bara är politisk. Britterna verkar hysa ett speciellt stort förakt emot öststaterna och balkan eftersom att de länderna ofta röstar på varandra, (och inte på Storbritannien) och man tror inte alls att det beror på att kulturen där är lika länderna emellan. Låtarnas kvalitet och scenframföranden verkar inte heller betyda något i Britternas ögon; allt är politiskt, och alla hatar Storbritannien. Det är helt enkelt så. Det är tydligen också på grund utav detta 'hat' som Storbritannien haft dåliga resultat de senaste åren, och inte alls på grund av att de bidrag som de skickat har varit med gamla dammsamlare som exempelvis 80-åriga Engelbert Humperdinck.

Britterna tror ju dock att de har ett vinnarbidrag i år med Bonnie Tyler och Believe in Me. Bonnie Tyler propageras det för så ofta det går, med grafik över hennes tidigare succéer i Europa och bilder av hennes guldskivor. Det enda positiva som kommentatorerna faktiskt sa under kvällen var nog uppmaningen ”Believe in Bonnie!” och vad ska man säga till det egentligen...

När det jag tror skulle vara Medes mellanakts-sketcher skulle sätta igång bröt BBC den vanliga sändningen och lade in sitt eget material. Filmklipp från veckan som gått där vi fick se hur det varit för den brittiska delegationen drog igång, Bonnie Tyler propaganda, samt en hel de relevanta klipp visades istället. Vi fick dessutom se inte bara en pinsam liveintervju med Loreen utan två, och det var tydligt att hon egentligen var mer intresserad av vad som hände på scen och inte hos de brittiska intervjuarna.. Nästan inget av SVT;s säkert dyrt producerade material nådde våra skärmar i Skottland, och det var en enorm besvikelse.

En mellanakt fick vi dock se, nämligen Lynda Woodruffs resa till Jukkasjärvi. Dock talades det också över denna vid tillfällen, och i slutet var kommentatorerna nästan lite sura. De tyckte att Sarah Dawn Finer hade en otroligt engelsk dialekt och att det var pretentiöst och mesigt. Att de inte gillade att en Britt, om än fejk, betedde sig på detta sätt är ändå rätt förståeligt. Jag tyckte däremot att det var hysteriskt roligt, speciellt eftersom att jag fick höra britternas egna reaktioner på denna engelska karikatyr.