Separationsmelankoli

Tisdag. Inget regn, men mörka moln vid horisonten, en kopp riktigt te gjort på tepåse av runt format i min hand. Från tv:n i rummet bredvid hörs yogurtreklam, och en gatusopare drar förbi köksfönstret. Jag känner mig helt tom inuti, jag varken gråter eller skrattar. Den här känslan har suttit i kroppen i snart en vecka, sedan jag insåg att jag bara har en månad kvar i mitt underbara Skottland. Jag hatar den här känslan oerhört mycket. Den förstör och ger mig separationsångest i förhand. Jag har fortfarande 26 dagar kvar innan min hemresa, men ibland känns det som att mitt medvetande redan lämnat landet. Det går inte att njuta av min tid här på samma sätt som tidigare. Nu vet jag att det är sista gången jag träffar vissa kompisar, sista gången Donna som sitter i kassan i lokalbutiken tjattrar på med mig, och sista gången jag besöker mina favoritplatser i Skottland.

Jag vet inte vad jag skall tänka kring allt det här. Livet är svårt ibland.