Dagarna går otroligt fort nu när de börjar bli få. De senaste dygnen har jag spenderat i jakt på det sista inför studentbalen och förberett inför morgondagen. I morgon skall nämligen jag och en hög kompisar klä ut oss till zombies och underhålla turisterna inne i Edinburgh, och jag har blivit ansvarig för makeup. Det kommer också förmodligen bli ett av de sista gångerna jag träffar några av mina närmsta kompisar. I varje fall under detta besök i Skottland. Att säga hejdå är något av det värsta som finns, och nu har intensivperioden av adjön börjat på riktigt. Jag har sexton dagar kvar i detta land, knappt mer än två veckor.
Ärligen vet jag inte riktigt hur jag skall klara av detta. Man försöker vara stark och tänka på det goda i alla situationer, men det har börjat bli riktigt jobbigt nu. Det känns betydligt jobbigare att behöva lämna Skottland nu än vad det gjorde att lämna Sverige i höstas, förmodligen eftersom jag på något sätt och vis kommer lämna det drömliknande tillstånd som jag varit i under mitt utbytesår, och behöva återgå till verkligheten hemma i Norrland.
Det är sjukt hur känslosam jag blivit nu under de senaste veckorna. Man förstår inte att man på riktigt skall återvända hem. Visst längtar jag galet mycket efter min familj, mina kompisar och alla de normala sakerna där hemma, men jag kommer sakna Edinburgh något ofantligt när jag lämnat det.
Jag trodde inte att känslor kunde göra fysiskt ont, men jag hade fel. Aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar