Det blev väl Melodifestival i år med

För ungefär ett år sedan minns jag att familjen satt nere i källaren och knäppte på tv:n för att se den nästan obligatoriska melodifestivalens första program. Jag drog mig rätt ovilligt ned i soffan, men tänkte att det kanske var sista gången man skulle få se den på ett tag eftersom jag precis hade blivit antagen till Explorius utbytesprogram. Nu sitter jag dock ändå framför datorskärmen här i Skottland ett år senare och följer programet på SVT play...

Det är faktiskt lite känslosamt. Hemma är Melodifestivalen nämligen en ovanligt stor grej, även efter svenska mått. Jag brukar inte se sport eller något annat med mina föräldrar, utan det är kring schlagerfestivalen vi samlas, och man blir lite ledsen när man inte kan göra det längre. Nu när jag tittar kan jag föreställa mig exakt vad Mamma eller jag själv skulle kommentera, och hur pappa skulle dra något bakgrundsfakta han sett på twitter.

Om jag är helt ärlig sitter jag här i mörkret och gråter hemlängtanstårar framför Gina Dirawi och Danny Saucedo, det är löjligt men sant. Jag har helt enkelt otroligt många minnen kring melodifestivalen; Glädjen när 'rätt' låt vinner; hur popcornen alltid är slut till tredje bidraget; debatterna kring scenspråk och odds under bilfärder, och att som liten få stanna uppe efter midnatt för att följa slutkampen om 12-poängarna...

 

Men det här funkar det med. Att missa Melodifestivalen, som jag egentligen inte gillar mer än något annat, är en liten uppoffring för detta underbara utbytessår i mitt älskade Skottland.