Avslutsveckan

Bara sex dagar återstår av mitt liv som utbytesstudent i Skottland, Storbritannien. De senaste dygnen har varit extremt hektiska, och tiden räcker inte riktigt till. Jag har börjat packa ordentligt, väskorna fylls sakta men säkert, och tomheten i mina byrålådor liknar tomheten jag har inombords.

Av någon konstig anledning känns jag helt tom, trotts att jag går igenom det största känslosvallet jag någonsin upplevt. Glädje, sorg, nostalgi, separationsångest, besvikelse, lycka, nervositet, avundsjuka, njutning, hopplöshet och hoppfullhet blandas i en udda kombination, och de olika sidorna kraschar inne i mitt huvud.  Ena sekunden kan jag inte vänta till att komma hem, andra sekunden vill jag binda fast mig själv vid en röd telefonkiosk och aldrig lämna platsen.

Det är galet vad den mänskliga kroppen kan skapa för känslor. Det är ännu mer galet att man kan överleva känsloattacker som denna utan synliga men. I och för sig märks det ändå en del, plötsliga gråt-attacker på bussen är inte direkt osynliga...

Eftersom att mitt liv är i detta stadium lär bloggen få lida något tills det att jag etablerat mig på svensk mark igen. Jag hoppas ni har överseende.