Brysselkål och tårar

Jag har haft en vecka fylld med saknad. Det är som att skolstarten här i Sverige har rivit upp gamla sår, och jag blir känslosam av dem minsta påminnelserna av Skottland och mitt liv som utbytesstudent.


 Här om dagen började jag till exempel gråta vid matbordet bara för att det serverades brysselkål.
 I Skottland åt vi dem jämt, och för mig är de direkt förknippade med min fantastiska värdfamilj, så när grönsakerna hamnade på min tallrik igen kunde jag inte hålla tillbaka känslorna.

Alla passerade middagar hos min värdfamilj spelades upp i huvudet för mig, de små detaljerna som gör alla familjer unika speciellt; den inofficiella bordsplaceringen som bara blir till med tiden, matförberedelser, vad man brukade prata om, ja allt.

Jag blev störtrörd och ögonen började tåras av saknad. På grund utav att jag såg några brysselkål.  Patetiskt eller hur? Hur många känner ni annars som bölar åt middagen, och åt små kålhuvuden speciellt?

Det är inte bara min skotska familj jag saknar. Alla mina nördiga kompisar är galet saknade också. Jag saknar att prata och umgås med folk med samma referensramar som mig själv. De som verkligen förstår sig på en, de som inte dömer utan som kan dra en ännu mer obskyr comeback i ens samtal.

Facebook och andra sociala medier gör det ännu svårare att distansera sig från mina brittiska kompisar. Ibland skriver man med någon kompis, och glömmer bort att man befinner sig 2000km från varandra och inte kan träffas till helgen bara sådär. Man blir inbjuden till event man vet att man skulle ha gått på ifall att man var kvar i landet, och under en lycksalig sekund ser man fram emot eventet, bara för att sedan krossas av verkligheten.


Något gott har i varje fall kommit av denna ändlösa saknad. Jag har nämligen insett att det är lättare att gråta till musik. Med hörlurar som skränar ut själlös popmusik blir gråten inte lika uppenbar, och ibland märker man knappt av att tårarna forsar, och man kan då helt fokusera på att tänka. Tänka och minnas.