Det var det

Jag har rehabiliterat mig i Sverige nu. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv. 120 dagar sedan min hemkomst från mitt sago-Skottland, och nu finns det inte mycket kvar av mitt anglofila liv längre. Vardagens skolarbete, idoga kvällsträningar och ett galet aktivt liv har hjälpt mig lämna mitt gamla liv bakom mig. Nästan.

Jag saknar inte Skottland lika mycket längre, det är bara en historia nu. Ibland känns det som att hela utbytesåret bara var en fejkad historia som jag nu repeterar för alla jag möter och pratar med. Jag har hållit ett rätt dåligt tal om min upplevelse på engelskan i skolan. Försökte visa mitt land, få klasskamraterna att förstå de verkliga Storbritannien och inte bara de röda telefonkioskerna och fish-n-chips. Men det var svårt. Det heter ju inte ens det, fish-n-Chips alltså. Man går till en Chippie och beställer en small fish with salt and sauce, inget annat.

Nu får jag bara små utbrott av saknad, det är inte en konstant känsla. Igår skulle jag exempelvis se Man of Steel med en kompis, men det gick inte eftersom att jag blev för upprörd och gråtfärdig. Det var den sista filmen jag såg i Storbritannien på bio, bara någon dag innan hemfärden, och jag kunde nu inte se den igen. Kroppen sa fysiskt nej, till en fjantig Hollwoodfilm. Den var för laddad. Tur att jag har bra kompisar som förstår, eller accepterar det i varje fall.

Det går inte att lyssna på musik heller utan att bryta ihop. Vissa låtar är så otroligt kopplade till mitt utbytesår, och jag vill bara kura ihop mig, gömma mig i garderoben och gråta när jag hör dem. Jag kan inte vara riktigt frisk.

Det gör ont. Jag saknar allt ofantligt mycket, även de dåliga grejerna, men jag älskar att vara hemma också. Orkar inte med det här längre. Önskar att jag kunde gå vidare och släppa det hela. Det skulle vara enklare.


Edit; Jag skriver fortfarande Under utbyesår reflexmässigt när jag skriver etiketterna i denna blogg.