När livet saktar ned

Skollivet flyter på som vanligt, och det känns som att man varit här i evigheter. Det förvånar mig att endast tre veckor har passerat, en livstid kunde rymts inom dessa dagar.

Jag är inte lika trött nu som jag var under den första veckan, men jag har börjat få en gnutta hemlängtan. Det går bra under dagarna, det är bara den där första sekunden när man vaknar på morgonen då man ifrågasätter allt och om det ens är värt det. För livet är inte enkelt här borta, inbilla er verkligen inte det. Det är fantastiskt och underbart, men det är verkligen det jobbigaste jag varit med om.

 I skolan försöker man hänga med i undervisningen, förstå matematiska termer uttalade i skottsk accent, och uppehålla sociala kontakter. Man måste fokusera på att säga rätt titel till rätt lärare, hinna med i den snabba, direkta och ganska råa humorn, komma ihåg sitt paraply och skolpapper. Skjortor och kjolar behöver strykas varje kväll, slipsar ska knytas och diskussioner ska hållas. Provfrågor i biologi ska svaras på med tekniska termer, fjortistjejer ska utstås, konsthistoriauppsattser, vilka de andra haft en sommar på sig att göra, ska slutföras på en vecka, och konstiga blickar ska mötas.

Sedan ska allt utföras med ett leende, dag ut och dag in.

Citerar Ed Sheeran och Devlin;

 "sleep is for the living and not a utensil that I require,
I swear I said, that I'll sleep when I'm dead"